torsdag 3 april 2008
Gå och bada
Nu har jag läst på lite mer om Open Access och vårt eget arkiv, BADA. Att publicera forskningsrön fritt tillgängligt för alla i s.k. öppna arkiv borde ju vara något som gagnar alla, forskare som läsare. Något som verkar ställa till lite fundersamheter är väl i så fall hur det hela ska finansieras. Jag reagerade på raderna "Open-Access-tidskrifter/förlag avgiftsbelägger ofta författaren istället för att kräva prenumeration av läsaren" på BLR´s sida. Varför ska egentligen författaren betala? är inte det att motarbeta idén med att få så många forskningsrapporter som möjligt i ett fritt open access-format? Varför skulle författaren vilja betala för att se sina forskningsrön i ett öppet arkiv när han kan få detsamma finansierat i en vetenskaplig tidskrift? Eller vem är det egentligen som betalar? Enligt nättidningen Forska som Vetenskapsrådet ger ut visar studier "att artiklar som är fritt tillgängliga citeras mer och att vetenskapliga rön uppmärksammas snabbare i öppna tidskrifter." Har det med det att göra? Att författarna vill sprida sin forskning så snabbt som möjligt och därmed betalar lite för det i samma veva? För mig är det en motsägelse att man gör så - ur open access-synvinkel. Men detta kanske inte är så konstigt som jag får det att låta, jag blev bara förvånad när jag läste det. Jag prenumererar numera även på artiklar, bokkapitel och konferensbidrag från BLR via BADA. Jag väntar med spänning på nyheter!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du sätter fingret på den största problematiken med OA, och den som gör det trögt att motivera forskarna att publicera sig i öppna tidskrifter.
Jag tycker att Ingegerd Rabow formulerade en bra förklaring i sin presentation på forskardagen här på HB i höstas. Om jag minns vad hon sa är en annan sak ...
Men hon menade ungefär att det inte är författaren i första hand, utan forskningsfinansiärerna som ska betala. Som det är nu betalar de forskaren för forskningen, forskaren "ger bort den" till förlagen, och sedan får de köpa tillbaka den (eller snarare någon annans) från förlagen (vanligtvis genom biblioteken) för att använda den.
Forskningsfinansiärerna får alltså redan nu betala dubbelt, dels för att producera forskningen och dels för att använda den. Och den som håvar in pengarna är inte forskaren utan kommersiella förlag. Med publiceringskostnaderna inlagda i forskningsanslagen blir den här dolda kostnaden tydligare och förutsägbar.
I rapporten Den vetenskapliga kommunikationsmarknaden -
Elektronisk publicering, under kapitel 4 skriver Rabow mycket mer och bättre om detta än vad jag mäktat med här ... (Se början på kapitel 4, om du inte vill läsa allt.)
Ah, knepigt sånt här. Jag önskar ibland också att vi hade mer samarbete med forskarna på vår egen Högskola, att vi visste mer vad dom höll på med o var dom första som fick ta del av forskningsrapporterna och doktorsavhandlingarna.Ibland känns vägen lång från forskarkorridoren via nåt stort förlag - till oss på bibblan...
Skicka en kommentar